Där är du. Här är jag.
Vi är så himla långt ifrån varandra, men ändå så nära.
Aldrig tillräckligt nära fysiskt, alldeles för på varandra psykiskt.

En passionerad kyss, när allting rasade.. En passionerad kyss som ledde till närhet, sexuell närhet..
En sexuell passion som varade ett par gånger.. max.

 

Du jobbar, och du jobbar.. Du jobbar ännu mer. Flyr du? Eller är det som du säger, det är mycket på jobbet?
Om du frågar dig själv, flyr du? Eller är det mycket på jobbet? Eller är det både och?

Jag vet inte, jag känner mig förvirrad.. Rädd. Känner jag dig? När slutade jag att känna dig? Vilken dag var det?

Snurrar runt i ett mörker som aldrig tar slut. Tankar som ständigt börjar jaga mig igen. Tankar om varför, varför just jag? Tankar som jag går in i en boxningsrond med, samtidigt som jag försöker hålla mig uppmärksam på det som kallas för "oss" och för "vi".
Självdestruktiva betéenden som viskar mitt namn i bakgrunden.. Självdestruktiva toner som lockar mig med sina frestelser.. 
Frestelser om lugn och om ro, frestelser om att det finns mer i en annan värld. Att jag bara ska våga. Att jag bara behöver ta det stegvis, börja med det som är minst självdestruktivt och sedan öka det sakta för min egna kontroll.
Självdestruktiva toner som samtidigt piskar mig med sina ord om hur äcklig jag är, hur vidrig jag är.
Självdestruktiva toner som ristar in orden om att jag är en hora. Att jag inte räcker till, att jag aldrig någonsin kommer att vara den som han egentligen vill ha. Att jag är så jävla blåst.
Att jag aldrig kommer att vara den som han med kärlek respekterar, älskar och bryr sig om..

Hennes eko av hur förjävlig jag är, hur äcklig jag är... Att jag är värre än kattpiss, börjar göra sig hörda.
Jag blundar och ser hur hon förvrider sitt ansikte till det ansikte som hatade mig.
Jag blundar, försöker somna... Jag hör hur du somnar.. Du andas tyngre. Jag brukade viska "jag älskar dig så mycket, Alex..." när du sov.. Men jag gör det inte längre. Det gör för ont.
Alla bilder som spelas upp i huvudet, bakom stängda ögon när jag försöker sova. Jag får ångest. Det gör ont i bröstet.

Jag ser hur hon springer rakt emot mig, för att ge mig en smäll över ansiktet.. En smäll som lämnar rivmärken. Plötsligt står jag i mitt gamla hem. 

- Du är värre än en gammal kärring! Fan, dra åt helvete!!
- Gör ett jävla DNA-test så ska du få se på en överraskning! Fy fan alltså!

- Hur fan kunde jag föda någon som dig? Vem fan har lärt dig egentligen?!
- Du är så jävla äcklig! Fy fan!! Usch!! Jag vill inte se dig! Du får fan dra härifrån! Stick!

- Du är en skit, du är värre än skit, vet du det? Du är som luft för mig! Du är ingenting!

- Fy fan vad du ser ut! Du är en äcklig hora!

- Jävla hora!

- Du är värd allt det han gör mot dig nu, hahahah fy fan! Hur fan kunde du hamna så illa? Jävla äckel..
- Ligger och blir knullad, jävla äckel.. Hoppas han gör illa dig!

- Släck den jävla lampan för fan, ser du ingenting eller!? Det är jag som betalar det där, du ska ut härifrån!

- Jag ska fan döda dig!
-Du försöker inte hjälpa mig med att hämta upp bokhyllorna från källaren, inte julgranen heller. Om du gör det så ska jag putta ner bokhyllorna över dig i trappen så att du ramlar och dör.

 

Jag öppnar ögonen, får tungt att andas.. 
Döden sitter på sängkanten, tittar tröttsamt på mig.. Han är här, igen.. Han väntar bara.. Hur lång tid tar det innan jag kan försvinna?

- Jag har ångest, jag mår jätte dåligt... säger jag till dig.. Jag försöker släppa tankarna om döden. Jag behöver ditt stöd.
- Mm, okej.. svarar du trött. 
- Ja, snälla.. jag har ångest.. ber jag till dig. "Kan du vända dig till mig?" frågar jag.

Du drar en djup suck av motvillighet, väntar cirka 3 sekunder och sen lägger du dig på rygg.
Det var i alla fall bättre än förra gången, då du bara kastade över din arm lite halvdant. Men du lutar dig fortfarande lite bortåt, ligger inte helt på rygg.. Du verkar inte gilla mig så mycket.

Jag ligger kvar.. Ångesten bränner i bröstet på mig. Magen vrider sig. Jag skulle helst vilja gå upp och spy men jag vågar inte.. Då kanske du blir arg att jag stör dig.

Jag hade önskat att du vände dig om till mig, kramade mig, vaknade till lite och tog hand om mig för en sekund.. Men jag får försöka somna.

Mina ögon söker tröst. 

 

Jag försöker förstå varför du inte säger något till mig. Varför du inte skriver något till mig.
Du säger att du skjuter upp saker, det är det du säger. Men jag säger att då fungerar inte medicinen, men du svarar att det bara är angående det här som du skjuter upp.

Okej, hur ska jag ta det? Hur hade du tagit det?
Jag står i mitt mörker, ser på hur de som ska stå mig närmast bara låter mig lida lite extra.. Varför skulle någon av er göra något för mig här och nu? Varför skulle man tänka på mina känslor?
Jag får såklart vänta, för att ni behöver er tid att få skjuta upp saker, att få göra det ni har lust med just nu.. Och det innefattar inte mig.

Sätt dig i mina kläder, i mina trasiga skor.. I min trasiga kropp.. 
Känn hur bröstkorgen smärtar när huvudet börjar skrika åt dig att du är äcklig.
Känn hur hjärtat springer när du ser att någon annan är bättre än dig på alla sätt.
Känn hur magen vrider sig när du inte får uttrycka dig, för att du är rädd för att någon ska bli arg på dig.

Känn hur andetagen blir tyngre när de säger att det inte blir som de lovat innan, och att du bara ska vara ok med det. 

Känn hur tyngden blir tyngre när du inte vågar ta upp något, för att du är rädd för att missförstås.

 

Vad tänker du, vad betyder jag för dig?
Vad betyder jag för dig om du säger att det här är det enda du skjuter upp?
Det här som får mig att spy, som fått mig att få sån ångest som jag inte känt på flera år.
Vad känner du? Vad betyder jag för dig?