Ensam kvar.. igen. Det ekar igen.. Väggarna inom mig står tomma.. Det ligger lite skräp inombords.. Inte så mycket mer.
Ekot av tunga hjärtslag ekar inom min bröstkorg. Jag hör mina andetag, jag vill sluta andas.
Du vill inte vara med mig. Du anstränger dig inte längre för att vilja vara med mig. Men jag försöker. Jag påminner mig själv, om och om igen om jag råkar trampa snett; för jag vill ändra mig och jag ska det! Jag lovade att jag skulle göra allt för oss och att jag ska bli ännu bättre!! Jag kan! Jag vill! 
Men nu är vi tillbaka där vi hade problem innan, där vi inte gjorde någonting för varandra. Där det enda som fanns mellan oss var en enda tystnad.. En dödsruna. Där minnena dammar, minnen av skratt, kärlek.. Minnen av läppar som möttes, lustfyllt och energiskt.. Läppar som delade kärlek..
Jag gav dig mitt ord, oavsett vad du har gjort och gör, så kommer jag kriga för oss och jag kommer inte bli arg på dig. Fortfarande inte, jag kommer inte bli arg. Jag ger dig mig.
Även om jag inte är mycket till för världen, så hoppas jag att du ändå vill ha mig.

 

Vi skulle göra det bästa vi kunde för varandra, i tre månader. Jag hade svårt att hålla tre månaders tankar borta, jag blev bara mer och mer jagad av mina tankar.. "Men, väntar en annan tjej på att han ska höra av sig nu?", eller "Det är alla hjärtans dag.. Har han önskat någon av de andra glad alla hjärtans dag?", eller "har någon stöttat honom, bättre än mig?". Tankarna bara krigade i mitt huvud och det blev värre och värre hela tiden. 
Jag försökte stå ut men tillslut sa jag att jag inte kan vänta i hela tre månader.
Du sa då, "Nästa vecka, då kan jag skriva ett brev till dig som du får".
Jag blev jätte glad, lättad, du lyfte en sten från mina axlar.. Du ville rädda mig tillbaka. Du ville ge mig tryggheten, sanningen, såret som skulle värka ett tag, du ville ge mig oss tillbaka.
Men jag fick aldrig något brev med någon sanning.. Jag fick inget brev om ditt nakna du, om dina värsta hemligheter.
Jag fick inget brev som berättade om allt som skulle såra mig, samtidigt som jag skulle vara lättad över att du faktiskt var ärlig.
Jag fick inget brev som skulle göra oss bli ännu starkare..
Jag fick inget brev som skulle göra allt bättre senare.
Jag fick inte det brevet där du skulle blotta dig för mig, där du skulle vända ut och in på dig själv och beskriva dina känslor, tankar, dina beteenden, dina val.. Jag fick inget.
Jag vet inte om det var så viktigt för dig som det var för mig. Det är trots allt jag som måste leva med tankarna som jagar mig, på grund av allt det jag redan sett som du gjort.
Du behöver ju egentligen inte bry dig om det. Det kanske är därför som du inte bryr dig om att ge mig något brev. 
"När jag har tid" har du sagt sen, men du har suttit vid datorn i tre dagar nu, i några timmar, och lyssnat på musik.. Men när du har tid, så ska du skriva ett brev. Du hade ju inte tid i helgen, det förstår jag (slutet på den veckan som du skulle ge mig brevet), för du jobbade hela helgen.
Men idag är det onsdag.. Jag bryr mig inte om att berätta det för dig, jag vill inte stressa dig. Jag vill att du ska sätta dig ned och skriva det när du känner att du kan, har måendet och känner att du kan blotta hela dig själv för mig.

 

Jag började dessa "tre månader" med att köpa dig en bukett rosor. Jag ville få dig att känna dig älskad och speciell. Gjorde du det?
Jag bakade, för att du skulle känna dig uppskattad. Kände du dig uppskattad?
Jag ordnade inför alla hjärtans dag, som tyvärr gick åt skogen pga mina äckliga tankar, men överraskningen som skulle bli var vacker- jag ville ge dig något utöver det vanliga. Kände du att det var utöver det vanliga?
Jag köpte dig en ny Ben&Jerrys glass för att jag hade ångest för att jag kvällen innan hade betett mig som en idiot när du handlade Ben&Jerrys och vi inte hade så mycket pengar.. Jag köpte den som förlåt. Kände du min ånger?
Jag vill att du ska känna dig underbar, älskad, speciell och fantastisk. Du är en otroligt underbar person.

Jag undrar om du verkligen älskar mig. Jag oroar mig jätte mycket. Jag vet ju faktiskt inte helt hundra.

 

Förut, så introducerade du att du skulle börja jobba med E igen.. Fast med honom, inte åt honom sa du.
Och jag fick då berätta hur jag önskade att du hade berättat det för mig och du sa att du förstod. Det kändes väl skönt att du förstod.
Några veckor senare, i förrigår faktiskt, så var du på "möte" med E och R på kvällen.. Hemma hos E.
Mitt hjärta drog igång ordentligt. Jag trodde faktiskt inte att mycket skulle väckas till liv inom mig igen, men se där.. Jag hyvlade av varenda nagel på mina fingrar.. Som en kanin med morot, satt jag med varenda nagel.
Det var ångest, det var oro.. Tillsammans slog dem mig hårt i bröstkorgen, det kändes som att min bröstkorg skulle gå sönder.
Jag kollade klockan, om och om igen.. Försökte att läsa lite på internet, "inte intressant...", "ointressant.." ingenting fångade mitt intresse. Zappade på TV:n för att tänka på annat.. Zappade igenom alla TV-kanaler två gånger tills jag kom på vad jag satt och höll på med.
Jag hade tur, för det var dags att gå ut med hunden snart. Och jag ringde dig och sa att jag skulle gå med Nova.. Din röst fyllde upp tomrummet inom mig för en minut. En minut som varade kort. Din röst.. Din underbara röst.. Om du ändå förstod att du med din röst, kunde ge mig så mycket.. Jag älskar dig.

Vi möttes ute sen, och du berättade lite hur det gick.
Allt låter jätte bra och tryggt för dig, och för din kollega R.
Men jag fick, som vanligt, nysta för att få reda på det; Nej, du kommer inte börja arbeta för de du tidigare trodde att du skulle jobba för.. Du kommer börja arbeta för självaste E. Igen.
En tornade svepte omkull mig. Allt tystnade inom mig. Självaste principen att du sa att du aldrig skulle arbeta med honom igen.. Vi pratade om det för ett tag sen, och jag godtog det: för att du förstod vad jag behövde höra. Och du får absolut arbeta med honom igen, och för honom. Men ditt sätt att berätta saker på.
Den här gången, så presenterade du inte ens det på det sättet som du sist sa att du förstod att jag behövde; trygghet, ömhet och kärlek. 
Tystnaden inom mig. Du skulle ha hört den.. Det var knäpptyst.
Inte här, sa du någonting fint eller varsamt.. Jag fick ta reda på det själv. Igen.. Jag måste alltid arbeta mig fram till all information. Sån enkelt information som du bara kunde berätta om från början, sånt som är relevant.

I förrigår, så sa du aldrig att du skulle börja jobba åt honom direkt, tills jag kom på det själv, tills jag, enligt min åsikt, fick ur dig det. Det sårar mig.. För även om du sa, "men jag tänkte ju komma till det.." så gav du mig inga ord av trygghet, kärlek och ömhet, inga ord av "det här är något vi gör tillsammans älskling, jag kommer aldrig såra dig på det sättet igen.. jag älskar dig! Känns det okej för dig?". 
Något sådant hade fått mig att bett dig börja jobba åt 10 stycken E.. 

Dagen efter, det var igår, så började tankarna rulla.. Jag känner mig överkörd. Jag kände mig mer och mer överkörd. Jag kände mig kvävd. Och jag ville berätta det för dig, utan att du skulle bli arg.. Du lovade att inte bli arg. Du lovade! Varför håller du inte vad du lovar?
Jag ville berätta för dig, för jag behövde ditt stöd.. Jag behövde dina lugnande ord. Jag behövde din förståelse. Jag behövde känna din kropp mot min. Jag behövde få luta mig mot dig och känna dina andetag. 

Du blev arg ändå, hela kvällen gick åt skogen på grund av att jag ville berätta för dig vad jag kände. Vi pussades inte god natt.. Det är som en kniv i kroppen.. Jag älskar ju dig, hur kan du inte se det?
Jag ville berätta mina känslor, jag ville få höra det där som du sa att du förstod; kärleken, ömheten och tryggheten. Det var allt.. En kram och en förståelse.. 
Du ville inte prata med mig mer. Du gick bara snabbt på promenaden vi gick med Nova. Du svarade kort på en del saker jag frågade, för jag försökte att få dig att älska mig igen.. Jag kände mig så oälskad och så ensam.
Jag grät under promenaden, men du märkte inte något. Det var lika bra, för jag vet att du skulle bli så himla arg på mig.
Jag hade önskat mig en annan reaktion egentligen, "Men nej, du ska verkligen inte behöva gråta.. Jag älskar dig.. Jag är ledsen att jag inte berättade det för dig på ett bättre sätt direkt. Älsklingen min.." de orden hade levt inom mig för evigt.
Du är trött på mitt gråt, jag vet. Jag hatar det också om du gör det. Äckligt av mig. Hur kan jag ens? Vidrigt.
Två av gångerna jag försökte prata med dig under promenaden så svarade du inte ens. Jag kände mig desto mer tom.
Som ett spöke, tyst, gåendes strax bredvid eller strax bakom dig.. Jag var ingen. Jag var inte värd någonting.
Varför skulle jag vara det ens? Vem behöver mig om inte du behöver mig? Ingen.
Jag är ingenting, och jag är desto mindre än ingenting för dig när du hatar mig sådär.

Du drog också upp, när jag försökte berätta mina känslor igår, att du inte får vara med dina gamla kompisar.. Igen. Jag vet inte varför du tog upp dem mitt i allt.
Vi pratade om det förut, då vi bodde i villan. Vi kom överens om att du inte skulle säga så till mig igen.
Jag har inte förbjudit dig till något, jag har bara sagt vad som hade känts för mig om du hade börjat umgåtts med dem igen.
Och jag har, precis som de sa på (Där vi båda går och pratar) då, sagt att ibland i förhållanden så kommer man till sånna här ställen och då får man välja sina val; och val får konsekvenser ibland och ibland inte. Och man måste välja om man vill välja det utefter sitt förhållande eller sig själv.
Du och jag pratade om det här förut, och du sa att du inte skulle använda det mot mig igen. Men du gjorde det nu igen. Det var som ett skotthål i bröstet. Ditt skyllande på mig.
Det gör för fan ont.. Det är som att du öppnar gamla hål. Men du förstår inte det. Hål som var igensydda. 
Varför kan vi inte hitta egna kompisar, tillsammans? 
Nu fick jag ju till och med veta att A var sugen på att träffa dig igen, om vi kunde gå ut och äta eller göra något kul ihop med honom och hans tjej. Jag antar att han vill träffa dig själv så småningom.
Det är så det brukar vara.
Du ska ju träffa D snart också, varför inte träffa R eller L också? Eller bjuda över dem till oss och spela osv? Jag behöver inte vara med om du inte vill. Jag kan gå ut på bio eller nåt då.
Varför måste då återvända till ditt gamla?

Idag har du bara varit, som avstängd, emot mig. 
Jag körde dig till jobbet för att R vabbar.. Jag vet inte ens om jag ska köra dig imorgon, du har inte sagt något. Egentligen skulle jag träffa en från hundpsykologen vid klockan 15:00 imorgon och prata om projekthundarna.. Men jag har ställt in det, ifall R inte kommer imorgon.. Jag vill inte att du ska behöva åka hem kommunalt..
Det kanske är dumt tycker du, men för dig gör jag allt.. Jag tror inte att du förstår det.
Jag vill att du ska flyta, inte drunkna.. Jag vill att du ska sväva, inte krascha.. 

Jag önskar bara, att jag kanske fick lite tillbaka..
Just nu är jag sårad.. Jag sitter ensam i vardagsrummet, hunden ligger på mattan bredvid mig.
Du sitter vid datorn.. Och lyssnar på musik. Du fick precis ett sms. Kanske R?
Jag skulle egentligen haft en kurs ikväll, som jag åkte iväg till men den blev inställd.. Jag åkte hem utan att säga något, jag ville överraska dig. Men du log inte ens när jag kom in till arbetsrummet. Du undrade bara vad jag gjorde hemma, sen satte du på dig din hörlur igen för du drar bara undan ena när du ska prata eller lyssna på något jag vill säga.
Jag kände mig ovälkommen. Jag ville titta på din telefon, du tyckte väl det var okej men var nog lite irriterad över det tror jag.
Jag kollade faktiskt inte "igenom" din lur, som du säkert trodde. Jag kollade på våra gamla sms mellan varandra exempel.

Jag åt lite.. Du ville inte ha mat.. Jag satt bredvid för att få vara med dig.. Men du tittade inte ens på mig.
Jag känner mig som kall betong.. På vintern.. Vid havet.. Obetydlig.
Igår försökte jag hålla på ditt ben tre gånger, du tittade inte ens åt mitt håll.. Du låtsades inte om det. 
Jag vet inte vad jag betyder för dig alls. Jag känner mig förvirrad och livrädd.

När jag tog ett bad igår, så satt jag och grät.. i mängder.. Det gjorde så ont i min kropp. Du vet när det kniper och drar i hela kroppen, sådär riktigt ordentligt.
Jag känner mig bara i vägen för dig, jag får vara glad och prata lagom mycket till dig.. Men jag måste hålla mig från att visa mina känslor.. För jag vill fan inte göra dig förbannad.. Ändå gör jag det! Gång på gång så försöker jag berätta hur jag känner, för att jag tror att du ska vara annorlunda denna gången och ge mig en kram, ge mig kärlek, ömhet och trygghet.. Jag borde veta bättre.. Du blir arg. Det är din personlighet. 
Håll käften, din lilla fitta, H. Håll käften! Ta dina känslor och dra åt helvete med dem. Le bara, som om du har munnen full av guld.
Jag är en sån idiot. Hur kan jag?!
Håll käften, plugga, låt honom umgås med just hans gamla vänner även fast ni valt något annat, låt honom göra vad han vill med sina jobb även om han sagt annat och möter dig på ett annat sätt sen. Låt honom fucking vara, din äckliga hora. Vad är det du inte förstår?! Hälsningar, mitt kära ego.
Jag fattar inte hur jag kan vara en sån idiot. Idiot. Jag förstör. Det är jag som förstör.
Går och köper några värdelösa rosor som han inte ens bryr sig.. Eller den där jävla alla hjärtans dag skiten- jag förstörde det ändå.
Han vill uppenbarligen inte vara tillsammans med mig; han ger ju inte mig någonting. Säkert för att han redan hatar mig. Och jag är en idiot och försöker. Han måste tycka att jag är som en jävla blodigel. Äcklig och slemmig.
Jag försöker ha sex med honom, han vill inte. Min kropp är äcklig, den är smal och äcklig nu. Jag vill kräkas allt oftare. Jag vill trycka upp fingrarna, men jag gör det inte.. Jag vet att det är den sista kranen inför att större problem skulle börja.
Jag har ingenting innanför bh:n längre. Hur ser de där andra ut, som han pratar med?
Det är åtminstone där han finner sin sexuella lust. Vem fan vill ha en korkad brunett som jag.. Jag har inget bra att komma med. Dagarna in och ut, det enda jag pratar om; hund, idioter och hund. Självklart älskar han inte mig mer. Jävla äckliga fitta jag är.
Jag försöker röra honom, smeka hans hand.. Han bara håller sin hand kall och stilla..
Jag försöker smeka lite på hans ben.. Han rör sig inte ur fläcken.. Ser lika obrydd ut.
Inse, H, att du inte är någonting för honom mer. Han kommer att lämna mig.

Han kommer att lämna mig. Han älskar inte mig mer.
Jag är ingenting för honom.

Han fick ett sms på kvällen igår, när han inte såg mig.. När jag satt där bredvid, ensam och osedd.. När det var som en betongvägg emellan oss.. Eller en mur.. Han ler lite, som om det skulle vara något som var kul i sms:et.
Jag slits i tusen bitar, är det det han vill? Jag slits inte sönder för att jag inte vet vem det är eller vad som står utan snarare för att jag inte är den som kan ge honom det där leendet på läpparna mer.
Jag saknar de där snälla ögonen.. Det där leendet som brukade kyssa mig överallt för länge sen.

Han ville lämna mig förut, var på gång att fråga på (där vi båda går och pratar) hur han skulle göra det på bästa sätt.
Det har satt mig i en enorm rädsla. Han kommer lämna mig. Han är där. Han vill inte ha mig mer. Jag förstör det bara mer och mer för oss.
Jag vågar inte berätta mer om mina egna känslor för honom, på minst ett år(!) för att han inte ska lämna mig. Jag kan inte berätta vad jag känner, för då blir han arg, och då lämnar han mig säkert.
Det är bättre om jag bara håller käften och ler. Äckliga smutsiga horan som jag är.
Precis som hon alltid sa till mig; att jag var äcklig.. Äcklig.