Du är äntligen ledig.. Eller ja, nästan. Du ska jobba en dag.. En halvdag.. I alla fall..
Det blir aldrig riktigt som du säger. Det blir alltid annorlunda, och vad spelar det för roll egentligen? Verkar du tycka.

Jag har märkt av ett mönster på dig. Så fort jag tar upp något särskilt så blir du först irriterad, du svarar inte på några av mina frågor utan svarar med ett "men..." och säger något annat. Alltså inget svar på mina frågor alls.
Och sen kör du den där, där du säger vad jag har gjort, sagt och tyckt... Fast inget stämmer ens. Och när jag frågar dig varför du gör så, så blir du argare och säger "men det är så!" eller "men.." och drar igång med något annat.
Du drar också upp saker som jag trodde att vi löst. Men för dig är allt jobbigt, allt smått.. Du kan inte ens prata om något, lösa det med mig, och må bra sen. Utan du går tydligen och inte mår bra ändå? Av vilken anledning när du ändå fått som du vill?
Exempel angående dropboxen? Jag sa att jag förstod, och att allt var lugnt. Jag menade det. Men då drar du upp det senare på kvällen med ett "ja, men du blev ledsen", som om jag inte får bli lite ledsen när jag till och med förklarade varför innan. Men fortfarande; Jag förstår och allt är lugnt liksom? Vad är det du inte vill förstå där?
"Jag tyckte det var jobbigt", säger du. Att jag blev lite lite ledsen? Eller att jag förstod och sa att det var okej? Vad är det du tycker är jobbigt? Att jag kände en känsla just då men skakade av mig den sen? Eller att jag förstod dig och mötte dig?

Idag, du ligger i sängen.. Du njuter. Jag tycker om det, du är värd det.
Du lyssnar på musik hela morgonen, din egna tid antar jag.
Jag kommer och lägger mig bredvid dig sen, när du inte lyssnade på musik mer men du surfade på telefonen.
Jag undrar om du ser mig, om du bryr dig.. Du tittade på mig två gånger under cirka 40 minuter. Jag låg precis vid ditt ansikte och tittade på dina ögon.. 
Jag kände mig så långt borta ifrån dig, så osynlig.. Men samtidigt i verkligheten låg jag där.
Du stängde av telefonen och la bort den, "äntligen!" tänkte jag och tänkte att vi skulle kramas lite, eller ge varandra en puss i alla fall.
Du vände dig om mot mig, och slöt ögonen.. Utan en blick på mig.. Och jag låg kvar.. Tittade på dig.. Fick ingen respons.. 
Jag gick ut efter en stund.. Jag fick inget utav det alls.
Du vill nog inte ens ha en relation.
Jag kräver ingenting just nu, om det är det du tror.. Jag kan höra dig säga "jaha, men nu är jag ledig och då vill jag vila!!", surt som vanligt.
Ja jag vet det, men vi är fortfarande två. Vi kan väl göra saker tillsammans?
Eller om du hade vänt dig om mot mig, tittat på mig och sagt något snällt, sen sagt "åh jag är så trött... Så skönt att ligga i sängen med dig.. Ska vi vila lite?" hur tror du att jag hade känt då?
Du räknar inte in mig någonstans.
Det är bara du, du och du.

Du säger att jag får som jag vill med allt, men så är det inte.
Du jobbar med de där igen. Du får som du vill med spotifyen i alla fall. Du ska jobba fast du skulle vara ledig.. Du gör ju exakt som du vill. Vi är inte två. Du är en och du bestämmer.

Jag mår illa, vill spy. Du fattar inte. Tankarna om de du snackat med så länge. Varför så länge? Det tog liksom aldrig slut förns jag kom på dig.
Jävla idiot. Jag har lust att skrika på dig, kalla dig så fula saker.. Men jag gör det inte. Jag sväljer det. Jag vill vara den som säger att jag inte vill se på dig, att jag inte vill prata med dig.. Så som du säger till mig!
Men jag säger aldrig så till dig!
Det är du som ska krypa efter mig, inte jag efter dig och alltid hålla mig till att "inte ställa för många frågor" och inte ställa dem på fel sätt, alltid anpassa mig efter att du kanske blir arg och då bara ge med mig.

Jag vet inte om det här kommer hålla. Du ljög för mig i somras, sen skulle vi vara ärliga.. Och jag trodde det.. Men du ljög samtidigt som du sa att vi skulle vara ärliga. Så jävla äckligt. Och så jävla länge.
Jag kommer nog inte kunna förlåta dig. Du kämpar ju verkligen inte ens för oss, knappast. Du visar mig inte någon närhet, eller uppskattning, inte ens kan du kolla på mig i sängen!! Inte ens det jävla lilla kan du göra.
Så hur fan tror du att jag ska kunna förlåta dig då? Hur fan tror du?
Ska jag sitta här som en jävla osynlig fitta och bara inte existera? Och bara existera när du vill?