Orka. Jag pallar inte liksom.
Det är något fel på folk verkar det som. Jag undrar om det bara är av en slump att nästan alla i min familj och släkt tänker på sig själva? Typ gör dig till åtlöje för att de tror att de kan.
Jag sitter och studerar, pluggar så mycket jag bara kan. Min familj vet ju egentligen inte om att jag har ADD. Eller ja, de bryr sig inte om det liksom. Så då spelar det inte någon roll för dem.
Skulle gissa på att frågade du mina syskon om jag har en diagnos så hade de nog stått och funderat, sagt att de inte var säkra och frågat dig vad du menar.
Hade du frågat mina föräldra så hade de svarat nej.
Igår såg mitt ena syskon min bok som jag studerar i..

- Vad är det där för något? Vad pluggar du?. Han borde ju faktiskt veta då det är det enda jag gjort i säkert 2 månader nu.
- Det är inför högskoleprovet. Det är om två veckor.
- Eh? Hahaha hur mycket har du gjort då? skrattar han lite sådär skämtsamt och undrande.
- Började precis! skojade jag tillbaka.

- Aha okej, men det är ju bra. svarade han och vi bytte ämne.

Dum fråga liksom. Det är som vanligt, "hur mycket har du gjort då?". Folk har inget som helst förtroende för att jag gör mitt. Eller snarare, att jag ska klara av det jag gör. Han räknade väl med att jag är ute i sista sekund.
Vad spelar det för roll hur mycket jag har gjort? Fråga om det går bra istället. Fråga om det är lätt eller svårt? Om jag gillar det.. Fråga något annat.

 

Min mormors man var här igår och i förrigår. Han skulle pyssla i garaget som finns här på tomten, det ska han tydligen hålla på med på veckorna nu, på eftermiddagarna.
Han ber mig att flytta på min bil, som står snyggt och prydligt på sidan av ut/infarten, den står sådär bra så att en till bil får plats vid sidan om.
- Aktar du på bilen? Jag måste ställa in min, måste ha den bredvid garaget så jag kan bära saker in och ut.

Han är jätte dålig på svenskan. Man förstår honom inte alltid och han förstår inte dig heller, han kan svara ja på något som han inte alls förstår eller som ens ska ha ett ja eller nej i svaret.
Jag flyttar på bilen ännu mer åt sidan medan han står och visar på att jag måste köra desto mer åt sidan.
När jag ska kliva ut ur bilen så står den precis på kanten med bakre däcket till att tippa ned för en kulle.
Jag struntar i det här och han ställer sig och pratar om lite allt möjligt.
Efter ett tag går jag min väg med hunden på promenad.
När jag väl kommer tillbaka så har han inte backat in sin bil alls, den står mellan trottoaren och tomten.. Så att du inte kommer in eller ut med en bil.
- Men skulle du inte parkera på tomten? undrar jag.
- Nej, inte idag. Jag ville visa hur du ska stå resten av veckan bara. svarar han och börjar prata om någon "han" som ska jobba med honom.
- Vem är den här 'han' som du pratar om? frågar jag för att jag inte förstod någonting.

- MEN HAN MIN KOLLEGA!!! Han ska i alla fall komma och hjälpa..... och så fortsatte han.
- Ha det bra, Pawel! skrattade jag och så gick jag iväg.

Helt fantastiskt vilka underliggande nerver han och min mormor verkar ha. Så himla onödigt. Varför bli liksom irriterad? Jaja.. Det får stå för honom.
Han vet inte hur man beter sig artigt, han är som sagt inte mer än vad jag hörde om dagen "Han är en hantverkare bara, inget annat", han tillhör inte ens familjen.
Han har själv sagt att alla hans frus barn ska få se, den dagen hans fru går bort kommer allt att gå till honom.
Det här vägrar ju hans fru, min mormor, att tro på. Men så kan det vara.
Jag vill inte ens ha någonting från min mormor, inte efter hur hon behandlat mig eller andra i familjen. Nä tack. Det är bra.