Alla i min närhet, a-l-l-a.

De personerna som funnits och finns i min närhet, alla har vetat någonting om mig själv mycket bättre än vad jag själv har vetat... Tydligen.
Alla dessa tycker sig veta vad jag tycker bäst själva. De känner mig bättre än jag känner mig själv tydligen.
- Men nu ska du ju älta det här i tre år, precis som allt annat.
- Du ska alltid vara så överkänslig..

- Men du vill ju aldrig komma över någon sak, kan du inte bara glömma det?

 

Jag ska bara infinna mig i vad du, du och du gör. Jag ska bara ta det. Svälja det och bara stå där.
Jag står där som en stor bit kött.. En köttbit som sitter fast i ett långt rep..
Ett stycke kött som du kan i fantasin se hur den i repet, dras igenom milslånga längder av törnbuskar.

Allt som kommer ut är en trasig bit kött. En köttbit som i början var 100 i storlek, är nu mest bara en 8. 
Det finns inte mycket kvar av köttet.. Köttet som inte längre är mört, snarare spänt och grönt.

Du kan också leka med fantasin att jag skulle vara en själ, i form av ett lakan som dras genom milslånga längder av törnbuskar..
Det är inte mycket kvar av 'ett-stycke-själ'. Det är bara trasor, hål... Inget värde i det mer. I alla fall inte så som alla får den själen att må och känna.

 

"Sån lömsk Schäfer..."

"Du är ju så himla vek med din hund, hahaha"

"Du måste visa vem som bestämmer"

"Men det är din hund som gör att min hund mår såhär"
"Min hund gillar inte ens schäfrar och det är bara på din hund som min hund reagerar såhär"
Man känner sig som en påse... Påse skit tänkte jag skriva.. Men jag kan säga påse bara: Man känner sig som en påse.
En påse som de sparkar på, som de river lite i, som de spottar på, som de trampar över, som de sätter sig på..

Min fantasi är rätt stor, rätt "kan gå hur långt som helst". 
Jag stod i träningssalen, ser hur alla bär på sina ryggsäckar. Allas ryggsäckar var olika stora.
Var det fel av mig att vända mig, blicka över min egen rygg och titta på min ryg.... mitt bagage? Hur jag själv egentligen släpar på en, kanske, större väska än de andra..
Jag har aldrig velat se det så, eller tänka så. Man vet ju aldrig.
Jag har aldrig velat se mig som någon speciell person, eller som att "jag har varit med om allt det där dåliga du vet, fast värre".
Nu på senare tid så har jag, tack vare mina samtal hos hon som är som min mamma som jag aldrig fick, börjat inse att jag bär ett större bagage som jag faktiskt inte har öppnat och rensat i.

Det börjar bli dags.