Han visste alltid att jag inte gillade baksnus.. Någonting han lite skrattade åt och retade mig om förr. Ni vet, sådär på skoj. Idag hade han med det hem, för att han inte (av någon anledning) hade köpt vanligt snus. 
Det blev såklart tjafs om det. Jag menade inte att tjafsa om att han hade det här och nu, mer att han inte bara kundet säga "Självklart ska jag inte snusa bak hemma mer än nu när jag inte har vanligt snus.. Oroa dig inte. Om du inte är needy.. för då blir det baaak...!! hahah" eller något sånt. 
Han blev bara arg när jag försökte få fram att "okej att du snusar nu, men måste du göra det framför mig? Jag kan köpa snus åt dig?", och "måste du snusa bak i fortsättningen med mig då?" och han svarade bara att "det spelar väl ingen roll..", "men lägg ner..", eller "jag gör vafan jag vill..".
Jag försöker inte vara tjatig, inte alls. Jag försöker tänka på vad jag säger och hur jag säger det, hela tiden.

Han ville inte ens prata med mig om sina jobbtankar, för att han var irriterad för att jag kom hem och krävde så mycket av honom; Att inte sova när jag kom hem klockan 18:00 på kvällen, att inte snusa bak framför mig helst (jag kunde ju gå ner och handla snus till honom till och med.. Eller så hade han kunnat göra det tidigare idag). 

Jag vill inte komma hem till någon som ligger och sover klockan 18:00 egentligen, men han "vilar" bara.. Med snark.. 
Han blev sur, sa att han inte får göra något för mig, att jag ställer krav hela tiden.
Fast vem är det som ligger i sängen med en baksnus nu? När han har skitit ner kudden innan med snus när han inte skulle sova med snus i nya sängen?
Han sover vidare med snus i munnen alla andra dagar om jag inte säger till- han som väljer det och inte jag.
Han ligger och sover vidare nu också, klockan är 20:00 nu.. Han sov innan jag kom hem, innan klockan 18:00.. Och somnade därefter när jag kom hem. Vem valde det?? Han.
Han snusar sitt bak hur mycket han vill, även om jag inte vill se det helst för att det är rätt ofräscht.. Vem bestämmer det? Han.

 

Sen när jag satt där i sängen bredvid och ville prata, så låg han bara och blundade. Jag väntade bara på att få kontakt.. tills jag efter en stund sa att det inte är så trevligt att titta på någon som ligger och bara blundar?
Han svarade bara "jaha, gå då", då sa jag "men jag ville umgås med dig ju..?", inget svar.. Så sa jag "var det inte ömsesidigt?", alltså att han vill umgås med mig.. Då sa han bara "nej det är det inte."
Jag satt kvar en liten stund, sen gick jag därifrån.. Han sa ingenting ändå.

Han har blivit så elak mot mig på sistone. Det känns som att jag inte betyder någonting för honom.. Fast han satt och sa det på FMN; "Hon är mitt allt.." men jag tror verkligen inte det. Man brukar känna det och uppleva det, men jag gör verkligen inte det.
Han säger att jag snäser till honom hela tiden, men jag får som lite panik när jag hör att han ligger och sover så sent (18:00) och vet att vi måste göra mat jätte sent då. Om vi ska göra tillsammans då alltså.
Jag orkar inte mer, jag önskar att han bara kunde vara ärlig och säga som det är.. Att det inte finns något mer vi.

Han sårar mig, får mig att bli ledsen och känna mig så himla oälskad.. Vill inte ens se på film med mig när jag har frågat om det, "Nej jag har ingen lust för film längre.. Vet inte varför..".
Han ligger bara och lyssnar på musik hela tiden, vi umgås ingenting.. Vi har ingenting att umgås om heller.. 
Han tycker att vi är med varandra fast han lyssnar på musik, men vi umgås ju inte någonting då.

Jag försöker krama honom, jag får tillbaka en ganska snabb kram och sen en enda arm som famnar mig lite snett och halvdant.. "Men jag ska ju gå och göra det där nu..." säger han då när jag påpekar kramen, eller "Men jag håller ju i mobilen och lyssnar på musik...".
Jag frågade honom om han kunde komma och krama mig i sängen, vända sig om till mig istället för att ha ryggen emot mig... Han kastade över sin arm lite bara, men vände sig inte så jag struntade i det då. Det gjorde lite ont i mig.

Jag har även försökt pussa honom lite mer, men han är bara snabb med pussar också.
Jag vet inte vad jag gör för fel. Jag tror inte att han gillar mig längre bara. 
Vi har inte ens sex mer, pga hans medicin säger han.. men han vill ändå inte ta upp det med sin läkare. Inte ens det, för oss.. 
Han vill inte ha barn längre heller.. "inte som det är nu mellan oss" säger han, men vad är det då? Jag har försökt, och jag har inga trådar att dra i längre för att hjälpa det här förhållandet.. Jag ger och ger, men jag får ingenting.. inte ens ett svar.
han älskar inte mig bara.