I tystnad vaknar du.. Klockan är 14:00.
I tystnad klär du på dig dina kläder.. I tystnad kliver du ut ur sovrummet...
Sträcker din hand mot tuggummipåsen, du har ju inte borstat tänderna på hela denna långhelg.
"Tja.." kommer ur dig, som ett kallt krispigt plank ute vid en ensam sjö.. Något gammalt plank som legat där och glömts bort.. Som en gång vårdades med olja, som en gång bar på barfota fötter som strök sig mot det lena planket.. Men som idag bara existerar för sig själv.

"Ska du ha något?" säger du snabbt, den kortaste meningen du kan komma på. Jag ska snabbt fundera ut vad det är du menar, och jag kommer på att du antagligen är på väg till affären för att handla dig själv lite frukost.
Jag "beställer" två stycken äppelcider drycker och tackar.
Du går, utan ett ord, stänger dörren om dig.. Din tystnad eker kvar i lägenhetens tomma rum.

Jag faller, mer och mer.. Jag funderar, varför? Hur? Vad?
Jag funderar på om jag gav dig för mycket av vad man vill ha? Jag gav dig tillit, att aldrig ljuga för dig. Jag gav dig kärlek, mer än någonsin. Jag gav dig tröst och ett starkt stöd, allt för att resa dig upp och få dig att ha ork.
Gav jag dig så mycket att du var tvungen att spräcka allt?
Det var som att allt jag gav dig var 5 av 5 lampor som lyste grönt, hela tiden och aldrig slocknade.. Men du släckte en efter en.. Varför? Mot din vilja?
Var den andra personen viktigare? Viktigare att dölja för mig? Vi var tillsammans i 6 år.

Varför rev du bort "vi"? Varför lät du släpa mig i marken för en annan person?
Vad trodde du att jag skulle göra om du var ärlig från början? Ingenting. Blivit ledsen, besviken och tyckt att det var jobbigt- såklart! Vet du varför? För att jag är en människa, en människa med känslor. 
Jag har rätt att känna känslor, även om du tycker att det är jobbigt. Men det är då det är känslor som du har skapat hos mig, känslor som du har skapat och gjort ett aktivt val för. 
Alla val du gör, får alltid en följd... Antingen bra eller dålig.

Den jobbigaste delen i det här är att lämna dig.
Du har ljugit igen, eller undanhållit igen då. Jag kan säga "undanhållit" för din skull, för att det låter lite mjukare än "ljugit". Men du valde att när jag frågade om ifall hon kanske inte jobbade kvar, så valde du att säga "Jag vet inte.. kanske inte", istället för att "nä hon är kvar, de frågade efter henne".
Hur hade jag utvecklat det? Inte på något sätt alls faktiskt. Lika mycket som jag utvecklade "Hon kanske inte ens jobbar kvar då?".  Alltså inget. 
Trots att man sa till oss, när vi satt på möte tillsammans, "Från och med nu ska vi tala sanning, bara sanning" så kunde du inte följa det..
För att du tänkte på dig själv, på att du inte ville tjafsa om något som det inte ens hade blivit tjafs om.. 
Du litar inte på mig antagligen, att jag inte ska bli arg eller vad det är. Nu blev jag ju heller inte det, men varför skulle jag inte få bli det? Om det du gör mot mig sårar mig?
Varför sårar du mig?

Varför får jag inte reagera utan att du ska bli arg på mig?
Du är som en pitbull.. Du vill ha lugn och ro, du vill ha dina ben för dig själv- banne mig om jag också vill ha lite.. 
Eller om du börjar dra i kopplet- banne mig om jag börjar uttrycka min frustration, ömhet eller smärta för att du drar så förbannat.

Ändå så tycker du inte att det var någonting, att du dolde detta sista.. Du sa att det inte ens hade korsat ditt huvud, att du undanhöll det här. Du hade aldrig tänkt berätta det heller.
Hur ska jag kunna lita på dig? Hur ska jag kunna lita på dig om du gör dina egna bedömningar i vad jag borde få ta del av och inte?
Jag vill springa iväg.. Jag vill skrika.. Jag vill slå så hårt.. Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte leva med olust, med ovilja, med lögn och med svek. Jag orkar inte leva med ditt avståndstagande från mig.
Jag frågar om du kan vända dig om till mig, i sängen, om du vill ligga intill mig.. Det enda du gör är att du slänger över din arm lite halvdant på täcket.. Du inte ens vände dig, eller ens rörde mig.. 
Jag kommer in i vardagsrummet, och du låtsas inte ens om att jag kommer in.. Du låtsas att du inte ser mig i periferiseendet. Jag är ingenting för dig, jag är luft för dig.. Du kan omöjligt älska mig.
Jag vill ta ett bad med dig, som vi gjorde förr.. Men du vill lyssna på din musik i badkaret, i hörlurar.. Du råkar doppa ena hörluren och kan därför inte lyssna på musik.. Du väljer att gå ur badet..
"Varför?" frågar jag, "Vi kan väl bara bada ihop som förr?" säger jag försiktigt och ler lite osäkert.
"Nä men jag har ingen lust ändå.." svarar du, duschar av dig och går ut. Där sitter jag igen, ensam.. Osynlig.

Jag satt med dig i alla dessa år, med ditt missbruk.. Jag satt och väntade på den dagen du skulle sluta. 
Jag hoppades att "den" dagen alltid skulle komma nu. Du lovade den dagen flera gånger, men om och om igen gjorde du om dina löften.. "Nej men jag sa inte exakt så..", brukade du använda emot mig.
Du var alltid svår att säga emot.
Jag älskade dig så mitt hjärta blödde. Jag önskade mig kärlek, värme, närhet, en framtid med dig. 
Just nu står jag i ett mörker bara. Kommer jag någonsin kunna älska någon igen? Kommer jag orka det?
Kommer jag klara av att bli sårad igen?

 

Du säger, när du blir arg, att du aldrig blir arg eller less som jag kan bli på dig.. För att du inte är som jag, säger du..
Men sanningen är den att jag inte behandlar dig som du behandlar mig.
Jag tänker på vad jag gör, jag säger allt, berättar verkligen allt för dig. Jag skulle aldrig kunna såra dig. Det är det som gör att du aldrig behöver bli ledsen på mig.