Utnyttjaren
Det rings, det rings och det rings ännu mer.
Idag har de försökt få tag på mig en del. Nu är H viktig, nu vill vi prata med henne.
"Hej H, jag är i Stockholm igen. Har present till dig. Kom förbi.", jaha men du vägrade ju ens titta på mig sist vi sågs eller ens säga hej och hej då? Du låtsades vara så illa däran att du knappt kunde viska ur dig min sambos namn. Samma dag som min kära farmor gick bort, samma dag så valde du att bete dig lika illa som alla andra gånger. Inte ens här, kunde du motstå din egen girighet i att försöka sätta mig på plats.
Du ville väl visa mig att min sambo var mycket viktigare genom att försöka prata om ett jobb du ville att han skulle hjälpa till med hos din vän. Ingen av oss orkar mer, varken jag eller min sambo.
Men nu när du varit iväg på din mors begravning, då har vi plötsligt glömt alltihop? Okej, jag förstår.
Men är det inte här du ska gå in som du alltid gjorde då jag var liten, "Säg förlåt! Du säger förlåt till mig nu!!", och så var det ju alltid när det var du som hade blivit arg från ingentstans, eller när du blåste upp något som inte ens hände.. Oavsett vad, om jag eller du skapat något.. Så skulle jag, lilla H, säga förlåt.
Du behöver minsann aldrig be om ursäkt, du. Självklart inte, du är ju min pappa. Du verkar tro att du är min kung eller något.
Men jag har redan sett ditt spel, ditt fula rävspel som du kör på jämt. Såhär har du hållt på i alla år liksom.
Någon gång blev jag inte ens ledsen när du skrek på mig, jag tror att jag var 18 år gammal.
Du skrek, skrek och skrek ännu mer. Du skrek på mig om hur dålig jag var, vad du skulle göra med mig om jag inte lydde dig. Sen blev du ännu mer arg och skrek på mig att jag inte ens grät? Du ville att jag skulle gråta, du trodde att jag skulle gråta som alla andra gånger då du skrikit på mig och nu blev du även irriterad på att jag inte ens grät.
Du är inte min kung, du är inte ens min förebild. Ingen av er är det.
Det enda vi har gemensamt skulle vara ordet "samma blod" eller något.
Nu ringer du, säger att du har en present. För du tror att jag kommer falla för det, du tror att det är det som kan ställa allt till rätta.
Jag är inte ute efter några gåvor. För länge sedan har jag sagt det till dig också. Jag var ute efter en pappa. Men det var förut, det är försent nu.
Det enda som skulle hända, om jag åkte hem till dig för att hämta denna present, skulle vara att du skulle berätta om hur synd det är om dig, hur ont du har överallt, hur lite jobb det finns, hur lite pengar du har. Det är det enda jag hör.
Eller någon enstaka gång, då du byter tonläge till den allvarliga; "Hur går det med studierna då? Blir du något någon gång?".
Sen får vi ju inte glömma att 10/10 gånger då min sambo är med, så ska du alltid dra med dig honom åt sidan och så ska "grabbarna snacka" eller vad du verkar tro.
Ni kanske undrar hur han blir av med mig? Han visar det på ett jätte bra sätt.. Det är antingen såhär:
Scenario 1) Vi står utanför en mack, där träffas vi.
Min pappa: "Här H, ta pengarna och gå in och köp en kaffe till mig och ett paket cigg..." samtidigt som han sedan fortsätter på konversationen med min sambo. Liksom, inte alls bry sig om att hans dotter står där..
Det är snarare en påse med skit som står där, och skit ska behandlas som skit såklart.
Scenario 2) Vi är hemma hos honom, på en snabbvisit.
Min pappa: "Här ta en bira!!" och ger en öl till min sambo som upprepade gånger säger nej.
Min pappa: "men lägg av för fan, ta en bira!! Är det den där som säger att du ska säga nej eller?! HAHAHA"
Min pappa, vänder sig mer och mer mot min sambo; "Aja, hur går det på jobbet då? Fan vad mycket jag har att göra, du ska bara veta.."
Scenario 3) Vi möts utomhus, en bit bort från min pappas bil.
Min pappa: "Här, ta nycklarna och gå och hämta min hund.. Gå en sväng med henne, hon behöver gå ut.".
Idag har de försökt få tag på mig en del. Nu är H viktig, nu vill vi prata med henne.
"Hej H, jag är i Stockholm igen. Har present till dig. Kom förbi.", jaha men du vägrade ju ens titta på mig sist vi sågs eller ens säga hej och hej då? Du låtsades vara så illa däran att du knappt kunde viska ur dig min sambos namn. Samma dag som min kära farmor gick bort, samma dag så valde du att bete dig lika illa som alla andra gånger. Inte ens här, kunde du motstå din egen girighet i att försöka sätta mig på plats.
Du ville väl visa mig att min sambo var mycket viktigare genom att försöka prata om ett jobb du ville att han skulle hjälpa till med hos din vän. Ingen av oss orkar mer, varken jag eller min sambo.
Men nu när du varit iväg på din mors begravning, då har vi plötsligt glömt alltihop? Okej, jag förstår.
Men är det inte här du ska gå in som du alltid gjorde då jag var liten, "Säg förlåt! Du säger förlåt till mig nu!!", och så var det ju alltid när det var du som hade blivit arg från ingentstans, eller när du blåste upp något som inte ens hände.. Oavsett vad, om jag eller du skapat något.. Så skulle jag, lilla H, säga förlåt.
Du behöver minsann aldrig be om ursäkt, du. Självklart inte, du är ju min pappa. Du verkar tro att du är min kung eller något.
Men jag har redan sett ditt spel, ditt fula rävspel som du kör på jämt. Såhär har du hållt på i alla år liksom.
Någon gång blev jag inte ens ledsen när du skrek på mig, jag tror att jag var 18 år gammal.
Du skrek, skrek och skrek ännu mer. Du skrek på mig om hur dålig jag var, vad du skulle göra med mig om jag inte lydde dig. Sen blev du ännu mer arg och skrek på mig att jag inte ens grät? Du ville att jag skulle gråta, du trodde att jag skulle gråta som alla andra gånger då du skrikit på mig och nu blev du även irriterad på att jag inte ens grät.
Du är inte min kung, du är inte ens min förebild. Ingen av er är det.
Det enda vi har gemensamt skulle vara ordet "samma blod" eller något.
Nu ringer du, säger att du har en present. För du tror att jag kommer falla för det, du tror att det är det som kan ställa allt till rätta.
Jag är inte ute efter några gåvor. För länge sedan har jag sagt det till dig också. Jag var ute efter en pappa. Men det var förut, det är försent nu.
Det enda som skulle hända, om jag åkte hem till dig för att hämta denna present, skulle vara att du skulle berätta om hur synd det är om dig, hur ont du har överallt, hur lite jobb det finns, hur lite pengar du har. Det är det enda jag hör.
Eller någon enstaka gång, då du byter tonläge till den allvarliga; "Hur går det med studierna då? Blir du något någon gång?".
Sen får vi ju inte glömma att 10/10 gånger då min sambo är med, så ska du alltid dra med dig honom åt sidan och så ska "grabbarna snacka" eller vad du verkar tro.
Ni kanske undrar hur han blir av med mig? Han visar det på ett jätte bra sätt.. Det är antingen såhär:
Scenario 1) Vi står utanför en mack, där träffas vi.
Min pappa: "Här H, ta pengarna och gå in och köp en kaffe till mig och ett paket cigg..." samtidigt som han sedan fortsätter på konversationen med min sambo. Liksom, inte alls bry sig om att hans dotter står där..
Det är snarare en påse med skit som står där, och skit ska behandlas som skit såklart.
Scenario 2) Vi är hemma hos honom, på en snabbvisit.
Min pappa: "Här ta en bira!!" och ger en öl till min sambo som upprepade gånger säger nej.
Min pappa: "men lägg av för fan, ta en bira!! Är det den där som säger att du ska säga nej eller?! HAHAHA"
Min pappa, vänder sig mer och mer mot min sambo; "Aja, hur går det på jobbet då? Fan vad mycket jag har att göra, du ska bara veta.."
Scenario 3) Vi möts utomhus, en bit bort från min pappas bil.
Min pappa: "Här, ta nycklarna och gå och hämta min hund.. Gå en sväng med henne, hon behöver gå ut.".
Det är så man blir av med H, eller ja.. När jag läser texten själv så ser jag ju hur han ser mig mer och mer.
Han behandlar mig som något utan värde. Som en slav.
Det är alltid jag som ska gå ut med hans hund om han inte kan ta ut den. Utan att ens fråga mig så antar han bara det.
"Hej, jag är påväg hem nu. Jag kommer lämna hunden hemma, hon kommer behöva gå ut kl 14 ungefär", det spelar ingen roll om jag säger att jag gör något särskilt för gör jag det, då blir han arg och vill inte höras av med mig på ett tag.
Det var en gång som jag blev rätt häpen, lyssna ska ni få höra... Eller ja, läs så ska ni få veta!
Min pappa var tillsammans med en kvinna, en konstig sak för hon gillade inte mig alls.
Hon fick bidrag, trots detta jobbade hon vid sidan om. Hon sade sig även studera till jurist.
Hon tog lösa kurser bara som hon läste, hon gick alltså inget program vilket betydde att hon inte kunde bli jurist utan linjen. Men min pappa ville gärna tro annat.
Jag var mitt uppe med mina komvux studier, pratade sällan med min pappa eftersom att han inte fick prata med mig för sin kvinna helst.
Men så en dag ringer han mig,
"Vad gör du för något?"
"Jag pluggar, har rätt mycket att göra.. Vad gör du?" svarade jag med lite sådär glädje att min pappa äntligen ringde mig.
"Nej alltså jag har hunden hemma, kan du gå ut med henne på dagen sen?"
"Eh, jag pluggar och måste verkligen hålla igång med det idag.. Varför gör inte din kvinna det?"
Glöm inte att jag även här har en egen hund att gå ut med!
"Ja hon studerar idag, hon måste vara hemma och skriva någon tenta och jag vill inte störa henne när hon håller på med så viktiga studier".
Vad tror ni att jag gjorde?
Jag gick ut med hans hund. Mot min vilja. Jag ville ju inte att pappan som jag alltid saknade, skulle bli arg på mig.
Men hur mådde jag själv?
Jag mådde skit, en del inom mig kände att mina studier inte alls var viktiga. Att jag inte var viktig för honom.
Att hans kvinna var viktigare för honom, än mig. Att min skolgång som jag så fint tagit upp, var mindre värd.
Jag hade svårigheter med att studera på komvux, mitt största problem var koncentrationen.
Jag hade så svårt att sätta mig ned och göra det jag skulle göra, så svårt att hålla fokuset när jag läste en text.
Trots detta skulle jag gå ut med andras hundar..
Min bror, som nu tigger efter ett lån hela tiden och inte kan förstå alls varför min sambo inte tar detta lån åt honom, han har en hund också. Den skulle jag ju jämt gå ut med också.
Trots att det blev jobbigare och jobbigare, trots att min hund som jag har blev jobbigare att träna då hon började bete sig illa hellre än att sköta sig.
"Men du måste få betalt sen, du ska få det sen", höll han på ibland. Jag gick ut med den där hunden varje dag ett tag. Jag fick aldrig något för det.
Vi blev bjudna på middag någon gång. Det var bara stelt.
Det var skit jobbigt för mig att studera, samtidigt ha den där ångesten "imorgon måste jag gå ut med hans hund.. det kommer ta si och så lång tid, då är klockan så..", sådant förstörde en studiedag för mig i och med min koncentration.
Jag låtsades alltid vara okej med allt, hela tiden. Håll huvudet högt, H, håll huvudet högt.
De trampade på mig, torkade av sina skor på mig och lät mig ligga som dörrmatta där de behövde mig.
Nu är det slut på det.
Jag orkar inte med dem mer.
/H
Han behandlar mig som något utan värde. Som en slav.
Det är alltid jag som ska gå ut med hans hund om han inte kan ta ut den. Utan att ens fråga mig så antar han bara det.
"Hej, jag är påväg hem nu. Jag kommer lämna hunden hemma, hon kommer behöva gå ut kl 14 ungefär", det spelar ingen roll om jag säger att jag gör något särskilt för gör jag det, då blir han arg och vill inte höras av med mig på ett tag.
Det var en gång som jag blev rätt häpen, lyssna ska ni få höra... Eller ja, läs så ska ni få veta!
Min pappa var tillsammans med en kvinna, en konstig sak för hon gillade inte mig alls.
Hon fick bidrag, trots detta jobbade hon vid sidan om. Hon sade sig även studera till jurist.
Hon tog lösa kurser bara som hon läste, hon gick alltså inget program vilket betydde att hon inte kunde bli jurist utan linjen. Men min pappa ville gärna tro annat.
Jag var mitt uppe med mina komvux studier, pratade sällan med min pappa eftersom att han inte fick prata med mig för sin kvinna helst.
Men så en dag ringer han mig,
"Vad gör du för något?"
"Jag pluggar, har rätt mycket att göra.. Vad gör du?" svarade jag med lite sådär glädje att min pappa äntligen ringde mig.
"Nej alltså jag har hunden hemma, kan du gå ut med henne på dagen sen?"
"Eh, jag pluggar och måste verkligen hålla igång med det idag.. Varför gör inte din kvinna det?"
Glöm inte att jag även här har en egen hund att gå ut med!
"Ja hon studerar idag, hon måste vara hemma och skriva någon tenta och jag vill inte störa henne när hon håller på med så viktiga studier".
Vad tror ni att jag gjorde?
Jag gick ut med hans hund. Mot min vilja. Jag ville ju inte att pappan som jag alltid saknade, skulle bli arg på mig.
Men hur mådde jag själv?
Jag mådde skit, en del inom mig kände att mina studier inte alls var viktiga. Att jag inte var viktig för honom.
Att hans kvinna var viktigare för honom, än mig. Att min skolgång som jag så fint tagit upp, var mindre värd.
Jag hade svårigheter med att studera på komvux, mitt största problem var koncentrationen.
Jag hade så svårt att sätta mig ned och göra det jag skulle göra, så svårt att hålla fokuset när jag läste en text.
Trots detta skulle jag gå ut med andras hundar..
Min bror, som nu tigger efter ett lån hela tiden och inte kan förstå alls varför min sambo inte tar detta lån åt honom, han har en hund också. Den skulle jag ju jämt gå ut med också.
Trots att det blev jobbigare och jobbigare, trots att min hund som jag har blev jobbigare att träna då hon började bete sig illa hellre än att sköta sig.
"Men du måste få betalt sen, du ska få det sen", höll han på ibland. Jag gick ut med den där hunden varje dag ett tag. Jag fick aldrig något för det.
Vi blev bjudna på middag någon gång. Det var bara stelt.
Det var skit jobbigt för mig att studera, samtidigt ha den där ångesten "imorgon måste jag gå ut med hans hund.. det kommer ta si och så lång tid, då är klockan så..", sådant förstörde en studiedag för mig i och med min koncentration.
Jag låtsades alltid vara okej med allt, hela tiden. Håll huvudet högt, H, håll huvudet högt.
De trampade på mig, torkade av sina skor på mig och lät mig ligga som dörrmatta där de behövde mig.
Nu är det slut på det.
Jag orkar inte med dem mer.
/H
