Än en gång tittade hon in i matsalsrummet som lät hennes ögon nå till köket, där jag satt...
Jag satt och pluggade den här gången, blev skräckslagen denna gång också.

Hon började att pula på altanen med växter, växter som var döda sedan en lång tid tillbaka.
Växter som blivit sunkiga efter att ha stått ute hela vintern. Hon drog ut pinne efter pinne som stödde de döda blommorna i krukorna.
Sen ställde hon bara pinnarna längs med altanens staket. Där står de än idag.
Jag hade också städat undan ett galler, ställt det mot altanväggen. Den här tog hon fram igen och la på marken vid trapporna som gick ned till gräsmattan. Den ligger kvar där.
Den ligger där och ser allmänt ostädad ut, som allt annat som hon plockat fram i trädgården.
Den här gången orkade jag inte ens öppna altandörren för att vara trevlig och säga hej, jag orkade inte höra på hennes skrik om att vi inte betalade någon hyra där. Hon har ju ingen aning om vad hon ens pratar om.
Hon hade ingen kontroll vilket störde henne.
Min mormor är bra speciell. Pengarna älskar hon mer än sina barnbarn. Otroligt.
Hon hade föredragit om du bodde på gatan hellre än i villan.

______________________________________________________________________________________

 

Jag känner mig allmänt trött idag. Känner att jag inte har någon lust till något.
Varför ska folk dö för? I alla fall innan man hinner träffa dem?
Varför sa ingen att hon var sjuk? Min kära farmor. Jag önskar så mycket att vi hade setts nu när jag var äldre.
Jag borde ha kommit och hälsat på. Förlåt.
Jag är ledsen..

/H