Vi vaknar, jag stannade kvar i sängen för jag tänkte att vi skulle morgonmysa som vi aldrig gör annars.
Du behövde gå upp och kissa, sen kommer du tillbaka och klär på dig och går till köket.
Jag skojar om att det är min tur att få serverad frukost, och du säger att du inte tänker gå ut alls idag.
Jag vet någonstans innerst inne att du inte skojar, att du menar allvar. Att det är den där "jag har bestämt detta" grejen du gör. Jag har ingen talan då.
Men jag skojar att du måste gå ned och handla avocado till mig, men du säger igen att du inte ska gå någonstans.

 

Jag säger, på skoj men med lite förhoppning, att jag vill åka till Mora och kolla när min bror går i mål.
- Ska du verkligen göra det? När ska du åka då? säger du.. 
- Nu?! säger jag glatt. 
- Gör det du, jag tänker inte sitta i en bil i 6 timmar när jag jobbat förra helgen och igår. Jag har inte haft en enda ledig dag på två veckor! svarar du, lite halvirriterat och med din "bestämda" grej du gör.

Jag blir lite ledsen, tycker det är tråkigt att vi inte kan göra något sånt spontant. Det är inte jobbigt att åka bil liksom, och vi hade haft det roligt på vägen tror jag.. Vi hade sett nya platser och tagit med oss kameran.
Vi hade fotat och vi hade haft det mysigt!
Men det handlar om din ledighet.. Du har inte varit ledig.. Och du vill inte vara spontan med mig längre.
Det är synd, det här var ju bara en gång i år.. Inget som händer varje helg direkt. Men jag glömmer det snabbt, försöker att inte låta det göra mig mer ledsen.
Vi kan väl sitta hemma då.

 
Jag säger att du igår tyckte att det skulle vara okej att åka och göra något med hunden, åka och gå någonstans bara. Men du verkar vifta bort det och blir lite irriterad. Du säger att du trots allt jobbat förra helgen, och dagen igår på lördagen så idag vill du inte göra "ett skit".. 
Jag undrar hur det blir med dig och dina barn. Om du inte ens känner för att följa med ut på en promenad med Nova för att du jobbat så mycket.
Jag har också jobbat mycket förut, men det begränsade inte mitt vanliga liv, eller min fritid.

Du sitter och äter din frukost, fil och flingor.. Mackor.. Jag sitter framför och tar ett glas juice bara, lägger min tablett på tungan och sväljer ned den med juicen.
- Varför sitter du där och hänger läpp för? säger du med en något hård röst..
Jag rycker bara på axlarna.. Jag orkar inte, och jag är rädd för att du ska bli arg för minsta lilla jag säger eller gör fel.
Du kollar på några videos från det laget du älskar mest.. Du sitter och ler till och från, du är så fin när du ler tycker jag. Jag önskar igen, att jag kunde vara den som gav dig det där léendet nu på morgonen. Jag önskar att det var jag som kunde få dig att le sådär varje morgon du vaknade. Men jag vet inte hur. 
För länge, länge sen, för många år sen.. Så kunde vi vakna, tätt intill varandra och le när vi såg varandra. Vi gör inte det längre. Inte ens över frukosten.

 

- Vad fin du är i ansiktet idag! säger jag, från ingenstans lite glatt och osäkert. Du ser så len och vacker ut i ansiktet. Du ser så fräsch ut med din nya frisyr och ditt ansade skägg.. Du ser välvårdad ut.
Jag tittar på varje detalj i ditt ansikte.. Vackert.

- Tack! Detsamma! säger du med mungiporna spända, du ler inte längre och du ägnar inte en enda blick på mig när du säger "detsamma".. Din röst var irriterad. Du skjuter ifrån dig telefonen hårt med din tumme så att telefonen krockar med muslipaketet.
Jag vet inte varför du gjorde så, eller varför du svarade så kort och argt men jag får ta det. Om jag frågar, så kommer du att bli arg på mig. Eller mer arg.

Jag går ut från köket och sätter mig i vardagsrummet med datorn. Skriver här.. 
Du kommer in, säger "hej.." till både mig och Nova.. Jag ler lite försiktigt bara och skriver vidare.
- Varför säger du inte hej för? frågar du, med uttråkad röst och något spänd..
- Hej... säger jag försiktigt och du verkar nöja dig med det.
Sen sitter du och kallar hunden det ena och det andra.. Jag tycker det är jobbigt. Du gör det på skämt, men det är inte så mysiga skämt tycker jag.
Varför inte kalla henne för fina saker? Som prinsessa, underbara marängen eller något sånt? Jag har ingen aning.

 

Igår sa jag till dig att du är min bästa vän, och du sa att jag var din..
Men jag tror inte det.. Man nonchalerar inte sin bästa vän som är nere, som går runt som ett tyst ljus i lägenheten.. Man dominerar inte med att säga "jag ska inte gå ut alls idag", det är som att du förvarnar.. Du varnar. Det är inte kul.
Det är jobbigt och det vrider sig i mig.
Det är som, "H, glöm alla dina planer, jag kommer inte göra ett skit med dig idag så att du vet!" för du säger det på sättet med förakt mot mig.. 
Istället hade du kunnat säga "åh, kan vi inte bara stanna hemma idag- du och jag? Jag är så trött efter att jag jobbat så mycket.. vi kanske kan spela eller nåt?" eller jag vet inte.
Jag tror fortfarande inte att du gillar mig.

Igår i bilen så la jag min hand på ditt ben, men du gjorde ingenting.. Jag tog bort min hand och sa "Jaha, du gillar inte närhet nu?" och efter en stund säger du att det kanske är din autism. 
Jag frågade varför du säger så, och du svarade att jag alltid säger så om dig ju.. Men sanningen är att den dagen du sa att jag skulle sluta fråga och undra om du kanske har autism så slutade jag.. Så nej, jag säger inte det mer och det var länge sen.
Men du märker inte att jag ger dig det du ber mig om.
Men du verkade tveka om att du kanske hade autism. Jag tycker bara det är konstigt att du förut verkade gilla närheten med mig, alltid.. Och att du plötsligt kanske har en diagnos som du kan skylla på, precis som med din ADHD. Det känns som att du försöker hitta luckor till varför du inte vill ha min närhet, varför du inte vill ha sex osv. 
Allt beror på din diagnos, och nu plötsligt din "kanske diagnos" vad gäller närheten.
Du äter medicin för din ADHD, ändå så säger du att den begränsar dig i att göra saker i hemmet fortfarande.. Då fungerar den ju inte?

 

Jag orkar inte, jag försöker bara vara snäll och trevlig mot dig. Ge dig det du vill ha.. 
Men jag får ta det här nu, antar jag..
Nu sitter du och spelar tv-spel igen.. Jag antar att du inte skriver det där brevet idag heller..
Jag antar att det inte är så viktigt för dig längre... att jag inte är så viktig för dig.. 
Jag får vänta på ditt brev.. På det viktiga för oss för att vi ska kunna gå vidare.

Jag hatar mig själv.