Jag väntade, väntade ännu längre. Väntade desto mer.
I fyra månader väntade jag på att jag skulle få godkännandet, godkännandet till att få ekonomisk hjälp samtidigt som jag skulle växa, samtidigt som jag skulle få bygga på mig själv. Samtidigt som jag skulle sopa ihop några få blänkande delar som låg kvar, bestående av mig, på marken.

De sa nej. Det var inte tillräckligt tydligen.
Min läkare ringde upp dem direkt, för att sedan ringa mig.

- Hon blev väldigt tagen när jag berättade om din historia.. sa min läkare till mig i telefon.

Och då har hon inte berättat hela historian heller. Folk blir fortfarande tagna av "historian".

Det slog mig, då jag satt i bilen imorse, att jag måste slå till med min historia mot dessa för att de ska förstå. Jag tycker inte det ska behövas utnyttjas i så stor utsträckning.

Se min historia som en jätte stor väska, en jätte stor väska som jag brukar öppna och försöka sortera i och kasta gamla saker ifrån.
Den här gången behövde min läkare kasta en del av väskan på dem, för att de skulle känna tyngden av den.

Fortfarande står jag kvar där med resterande saker ifrån väskan och väntar på att få tillbaka min väska så att jag kan fortsätta att sortera i den.

 

Nattens sömn har varit orolig, ögon som öppnas och sluts gång på gång.. Täcket som ligger helt fel, soffan(!) som känns för hård men samtidigt för mjuk.

Tankar som undrar varför, som undrar hur jag ska göra, som undrar om jag ens orkar det här?

Det är påfrestande. Orkeslös, jag är orkeslös. Men jag måste fortsätta rakt fram, patrullera vidare som jag alltid gjort. Soldaten, soldaten som bara gått rakt fram och kört över allt hon kunde. Soldaten som föll in på små genvägar som skulle underlätta, men som egentligen var en jätte dålig terräng. En terräng som resulterade i alkohol, droger och ett självskadebetéende. En terräng som lockade med sin sång om lugn och frihet, som sjöng om dagar då jag aldrig mer behövde bry mig om något, som sjöng om ljuva dagar..
En terräng som jag snabbt, varje gång, insåg var dålig. En terräng som inte kunde lura mig.
Jag gav terrängerna en chans, alla gånger, men jag höll hårt i mitt kompass hela tiden för att snabbt ta mig ur den dåliga terrängen.

Man ska inte lyssna på andra var man ska gå, man kan kika in och titta vad det är för väg om man är tillräckligt stark för att tacka nej till att gå deras väg.